Tyska
Deutsch
Talas i	Tyskland Österrike Schweiz Liechtenstein Belgien Luxemburg Namibia Ungern Italien (Sydtyrolen) Åtminstone 14 andra länder med stora tysktalande minoriteter
Region	Centraleuropa, Nordeuropa, Sydvästafrika
Antal talare	95 miljoner (120–150 miljoner inkl. andraspråkstalare)
Status	världsspråk
Språkfamilj	Indoeuropeiska språk Germanska språk Västgermanska språk Högtyska språk Tyska
Officiell status
Officiellt språk i	Tyskland Österrike Schweiz Luxemburg Liechtenstein Belgien Italien (Sydtyrolen) Namibia  Europeiska unionen
Språkmyndighet	Rat für deutsche Rechtschreibung
Språkkoder
ISO 639‐1	de
ISO 639‐2	ger (B) deu (T)
ISO 639‐3	deu
Karta som belyser tyskans utbredning i världen

Tyska (tyska: deutsche Sprache, Deutsch) är ett germanskt språk, talat av omkring 120–150 miljoner människor (varav cirka 95^[1] miljoner har det som modersmål). Detta gör språket till Europas största eller näst största språk^[2][3][4] (efter ryska) och det germanska språk som har näst flest talare i världen, efter engelskan. Tyskan är världens tolfte största språk.^[5]

Tyskan har ett stort antal dialekter, till exempel bayerska, kölsch och westfaliska, vilka brukar delas in i huvudgrupperna högtyska och lågtyska. Till skillnad från många andra germanska språk har tyskan bevarat mycket av den urgermanska grammatiken. Ett exempel på detta är rika kasusböjningar, men språket har i andra avseenden förändrat sig mer från urgermanskan än många andra språk, bland annat genom en ljudskridning där /p/ blivit /f/ (svenska skepp, engelska ship, tyska Schiff), /t/ blivit /s/ eller z (svenska tid, engelska tide och tyska Zeit och svenska äta, engelska eat och tyska essen) och /k/ blivit ch (svenska språk, engelska speak, tyska Sprache).^[6]

Ordet tyska kommer av fornnordiska þýdisker (kognat med tyska Deutsch ('tysk')) av forngermanska thioda, som betyder 'folk' och betecknade alla germanska stammar i centrala Europa, till skillnad från de latinska folken^[7], jmf. poetiska Svitjod, isländska Svíþjóð ('Sverige'), runsvenska sveþiuþ ('svea-folk').

Arvorden härstammar från indoeuropeiska eller germanska språk. Till arvorden hör ord som zwei, Zaun, hundert, Liebe, Zahn och Vieh. Exempel på lånord från latin är Fenster, Wein, Straße, Ziegel och Rettich, medan Pfaffe och Kirche är tidiga lånord av grekiskt ursprung. Senare lånord av grekiskt ursprung är Biologie, Theologie, Mathematik och Arithmetik. Sena lånord av italienskt ursprung är Bank, Bilanz och Melone. Från franska härstammar bl.a. Garderobe, Toilette och galant.

De flesta lån- och arvorden i det tyska språket är av indoeuropeiskt ursprung. Exempelvis orden Bruch och Fraktur går tillbaka på samma indoeuropeiska ord. Medan Bruch är ett indoeuropeiskt arvord, härstammar Fraktur (liksom Fraktion och Fragment) från latin. På samma sätt förhåller det sig med arvordet Joch och lånordet Yoga (från sanskrit).

Tyska språket utmärker sig genom att det finns fyra olika kasus;^[8] dessa är nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Adjektiv, pronomen, vissa former av substantivet och substantivets artikel kasusböjs.

Det tyska språket har tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Adjektiv, pronomen och substantivets artikel böjs efter huvudordets genus.

På tyska skiljer man mellan böjning av svaga verb, starka verb och oregelbundna verb. Verben kongruensböjs efter person och numerus (subjekt–predikat-kongruens) även om verbens böjning är samma i första och tredje person pluralis.

Det tyska språket har sex tempus: presens, preteritum (eller imperfekt), perfekt, pluskvamperfekt, futurum I och futurum II. Preteritum och perfekt uttrycker i de flesta fall ingen betydelsemässig skillnad. Vid vissa verb (de så kallade durativa verben) är tempusbruket dock betydelseskiljande, och tempusanvändningen är dessutom generellt olika i talat och skrivet språk (större förekomst av perfekt- resp. preteritumformer).

När ett adjektiv står före substantivet (attributivt) böjs det efter kasus, numerus och genus. När adjektivet står senare i satsen (predikativt) lämnas adjektivet helt oböjt. Detta gör att tyska språket saknar markör för att visa på skillnaden mellan predikativa adjektiv och adverb.

Substantiv böjs i det tyska språket efter kasus och numerus. Varje substantivs första bokstav skall alltid vara versal.

Substantivets genus kan generellt sett inte utläsas utifrån substantivet självt, utan måste läras in för en person som vill lära sig det tyska språket. Det finns några grupper med ord med vissa ändelser som tillhör specifika genus (exempel: ord med chen-ändelse är alltid neutrala). Det finns även ändelser som indikerar att substantivet oftast tillhör ett specifikt genus (exempel: ord med e-ändelse är oftast feminina). Substantiv som betecknar maskulina eller feminina levande varelser är också oftast maskulina respektive feminina. Substantiverade verbinfinitiver är alltid neutrala.

De tyska substantivens pluralformer är oregelbundna och måste läras in ord för ord. Substantivets pluralform består oftast av ett suffix. Substantivets slutbokstav indikerar vilken pluraländelse som kan tänkas vara trolig, men några generella regler finns inte. Det förekommer också att ordets stam förändras, och när en sådan stamförändring sker är det särskilt vanligt att A ändras till Ä, O ändras till Ö eller U ändras till Ü, så kallat omljud (Umlaut) – jämför med svenskans land/länder eller bok/böcker.

Tyska substantiv kan i likhet med de svenska kombineras till nya genom sammansättning. Likt förhållandet i det svenska språket finns det ingen generell regel för hur många substantiv som på detta sätt kan sammanfogas vid bildandet av ett nytt. Generellt kan sägas att det i tyskan förekommer fler långa sammansättningar.

Tyska språket har två artiklar: bestämd artikel (der, das, die) och obestämd artikel (ein, eine). Dessutom kan substantivet stå utan artikel. Artiklarna böjs efter substantivets genus, numerus och kasus.

	Maskulinum	Neutrum	Femininum	Pluralis
Nominativ	der	das	die	die
Ackusativ	den	das	die	die
Dativ	dem	dem	der	den
Genitiv	des	des	der	der

	Maskulinum	Neutrum	Femininum
Nominativ	ein	ein	eine
Ackusativ	einen	ein	eine
Dativ	einem	einem	einer
Genitiv	eines	eines	einer

Pronomina böjs efter kasus, numerus och genus.

Relativa pronomina kasusböjs i enlighet med deras roll i relativsatsen. Däremot rättar sig genus- och numerustillhörighet efter korrelatet (det ord som relativpronomenet syftar på).

Som artighetsform används tredje person pluralis till skillnad från andra person pluralis i svenska språket. En skillnad mellan artighetsformen i tredje person pluralis och den vanliga formen av tredje person pluralis görs däremot i skrift, då artighetsformen skrivs med versal begynnelsebokstav (Sie kontra sie). Artighetsformen används mycket flitigare än i svenskan och bör alltid användas vid tilltal av äldre eller okända personer för att man inte ska uppfattas som oartig eller plumpt överfamiljär.

Singularis	1:a pers.	2:a pers.	3:e pers. (maskulinum / femininum / neutrum)
Nominativ	ich	du	er / sie / es
Ackusativ	mich	dich	ihn / sie / es
Dativ	mir	dir	ihm / ihr / ihm
Genitiv	meiner	deiner	seiner / ihrer / seiner

Precis som i svenskan beror tredje person singularis på genus. I tabellen ovan anges maskulinum, femininum och neutrum.

Pluralis	1:a pers.	2:a pers.	3:e pers.
Nominativ	wir	ihr	sie
Ackusativ	uns	euch	sie
Dativ	uns	euch	ihnen
Genitiv	unser	euer	ihrer

Tyskans prepositioner styr olika kasus. Lejonparten av prepositionerna kan delas in i tre grupper efter de kasus som de styr: dativ, ackusativ samt ömsom dativ, ömsom ackusativ beroende på befintlighet respektive rörelse. Beträffande den senare gruppen används ofta minnesregeln RiA och BeDa: RiA står för riktning och ackusativ och BeDa för befintlighet och dativ. Dessa prepositioner styr i regel ackusativ när de kombineras med verb som betecknar rörelse (ich hänge das Bild an die Wand 'jag hänger upp tavlan på väggen'), medan de styr dativ när de betecknar befintlighet (das Bild hängt an der Wand 'bilden hänger på väggen'). Detta förhållande gäller endast för adverbial; för prepositionsobjekt gäller andra regler.

Det finns även prepositioner som styr genitiv.

Ackusativ		Dativ		Genitiv		Ackusativ eller dativ
durch	genom	aus	av/från/ut ur	während	under (tid)	an	vid/på
für	för/till	außer	utom (med undantag)	trotz	trots	auf	på
gegen	(e)mot	bei	på/bredvid/hos	(an)statt	i stället för	hinter	bakom
ohne	utan	gegenüber	mittemot	wegen	på grund av	in	i
um	omkring/runt	mit	med	anhand	enligt, med stöd av	neben	bredvid
		nach	efter/till/mot			über	över
entlang	längs (med)	seit	sedan			unter	under
bis	till/tills	von	av			vor	framför
wider	mot	zu	till			zwischen	mellan

I en huvudsats står det personböjda verbet i regel på position två. Men i en bisats sätts det personböjda verbet vanligen i slutet av satsen. Detta i kombination med andra ordföljdsregler leder till en för tyska språket karaktäristisk verbuppräkning i slutet av bisatsen.^[9].

I tyska språket sätts komma mellan en menings alla ingående satser och utvidgade infinitivgrupper (infinitiv som innehåller fler element än ett verb). I tyskt skriftspråk används ofta en meningslängd som vida överstiger vad man kan hitta i motsvarande svensk text. Bisatser som relativsatser och att-satser adderas till varandra och kan bilda en för den moderne svensken ovan struktur.

Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2016-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

I stort sett uttalas tyska språket på ett snarlikt sätt som svenska språket. Det finns dock viktiga undantag. Några ljud i tyskan, som till exempel ach-ljud och låga y-ljud, samt även pf (uttalat som pf) och z (uttalat som ts) i början på ord, har inte motsvarande uttal i svenska.

Det tyska sättet att betona orden skiljer sig däremot en del från det svenska språkets.

fonem (IPA)	grafem	beskrivning	exempel på tyskt ord	fon (IPA)
/a/	a	mer öppet än ett svenskt a, ungefär som i falla, dock längre.	fallen	[a]
/aː/	a	långt a	kam (kom), Kamin	[a(ː)]
/ɛ/	e	som i svenskan e i mest eller ä i häst	Stelle; bitte	[ɛ]/[ə]
/æː/	ä	antingen som i svenskan, till exempel ä i gäspa eller som e i se	Käse	[æː]
/eː/	e/eh	långt e, som i svenskan, till exempel e i mer.	mehr, stehlen	[e(ː)]
/ɪ/	i	som i svenskan, till exempel i i mitt	Mitte	[ɪ]
/iː/	i/ie	långt i, som i svenskan, till exempel i i fin	Miete, vital	[i(ː)]
/ɔ/	o	alltid som svenskt kort å, till exempel i gått, aldrig som o i hot	offen	[ɔ]
/oː/	o/oh	alltid som svensk långt å, till exempel som i kåk	Ofen; Roman; Hurensohn.	[o(ː)]
/œ/	ö	som i svenskan, till exempel ö i kött	Hölle	[œ]
/øː/	ö/öh	långt ö, som i svenskan, till exempel ö i köl	Höhle; Ödem	[ø(ː)]
/ʊ/	u	alltid som o i bott, aldrig som u i ungdom	Mutter; Hurensohn.	[ʊ]
/uː/	u/uh	som o i klok	Mut; Rubin	[u(ː)]
/ʏ/	ü	ungefär som y i pytt	müssen.	[ʏ]
/yː/	ü/y	ungefär som y i meny, dock lite djupare. Det finns ingen riktig motsvarighet i svenskan.	müßig; Büro bzw. Physik.	[y(ː)]

Källa:^[10]

Observera att ä, ö och ü vanligtvis inte räknas som enskilda bokstäver i tyskan, utan anses vara omljud och sorteras som a, o eller u i ordböcker och i listan ovan. ß sorteras som ss. Ett h som står efter en vokal betyder att vokalen ska uttalas lång, till exempel ordet Zahl uttalas med ett långt a, jämför med det svenska ordet tal. I bl.a. Österrike och Bayern blir betonandet av "a" betydligt dovare än i svenskan, och är mer o-likt, till exempel uttalas frasen "Guten Tag" //gΩten toκ// (notera det grövre o:et).

Det tyska språket har tre diftonger.

fon (IPA)	grafem	beskrivning	exempel på tyskt ord
aɪ̯	ei, ai, ay	som aj i paj	Ei: Mai
aʊ̯	au	ungefär som ou i det engelska ordet house	Haus
ɔʏ̯	eu, äu	som oj i skoj. Uttalas aldrig som kombination ev eller you i euro.	Eule; Mäuse

Källa:^[10]

Det tyska konsonantsystemet består av 25 fonem.

fon (IPA)	grafem	beskrivning	exempel på tyskt ord
b	b	som i svenskan i början och i mitten av ett ord, till exempel b i björn. I slutet av ett ord uttalas det som p.	Bär, ab
ç	ch	Om ch står före eller efter en mjuk vokal, eller om det kommer efter en konsonant, se ich-Laut.	ich [ɪç], Furcht [fʊrçt], Frauchen [fra͡ʊçən], inte i södra Tyskland: China [ˈçiːna], dreißig [ˈdra͡ɪsɪç]
d	d	som i svenskan, till exempel d i dam, men tonlöst som sista bokstav, som t i ton. d uttalas dock alltid i tyska	Dame, und
d͡z	s	bakom l och n	Elsa ['ɛld͡za]
f	f, (v)	som i svenskan, till exempel f i för. I en grabbnäve ord uttalas v som f, till exempel Vogel (fågel), Vater (fader), Vogt (fogde), vier (fyra), ord med ver- och i slutet av ett ord.	für, Vogel, brav
ɡ	g	alltid som g i gåva, aldrig som g i ge. Som utljud (i till exempel Weg) uttalas g som k	Gabe, geben, Weg
h	h	som i svenskan, till exempel h i hus	Haus. Inuti ord är h stumt.
j	j	som i svenskan, till exempel j i ja	ja
k	k	alltid som k i kanal, aldrig som k i köpa	Kanal, kaufen
l	l	som i svenskan, till exempel l i lust	Lust
m	m	som i svenskan, till exempel m i mor	Mutter
n	n	som i svenskan, till exempel n i noll	null
ŋ	ng	som ng i stång	lang [laŋ], singen [ˈzɪŋən]
p	p	som i svenskan, till exempel p i panna.	Pate
p͡f	pf	kombination pf i tyskan är en affrikata. Den uttalas verkligen som ett p som efterföljs av ett f.	Pfaffe [ˈp͡fafə], Apfel [ˈap͡fəl]
r ʀ ʁ	r	tyskan har i den största delen av sitt utbredningsområde tungrots-r, så som i svenskans sydligaste dialekter. I slutet av ett ord blir det något försvagat och dras mot det vokaliska a-ljudet. Ordet "wir" uttalas mer eller mindre "via" och ordet "mehr" som "mea" (vocalized r). I Österrike och Schweiz är det däremot vanligt att man har tungspets-r.	rot [roːt, ʀoːt, ʁoːt], starre [ˈʃtarə, ˈʃtaʀə, ˈʃtaʁe], med vokalisering: sehr [zeːɐ̯], besser [ˈbɛsɐ]
s	s, ss, ß	antingen tonlöst som i svenskan, till exempel s i se, eller tonande framför vokal, mellan vokaler eller framför en tonande konsonant. Motsvarighet till tonande s saknas i svenskan. Dubbel-s skrivs efter en lång vokal ß, efter en kort vokal ss. Se också kombinationer sch, sp och st nedan	sehen, Straße, Spaß, Fass
ʃ	sch	som i svenskan, till exempel sch i schlager	Schule [ˈʃuːlə], Stier [ʃtiːr], Spur [ʃpuːr]
t	t	som i svenskan, till exempel t i tron	Tag
t͡s	z, tz	z eller tz är en affrikata. Ett mycket hårt ljud, mer pressat än ts i tsar. Det finns ingen riktig motsvarighet i svenskan.	Zaun [t͡sa͡ʊn], Katze [ˈkat͡sə]
t͡ʃ	tsch	tsch är en affrikata. Den uttalas som i engelskan ch i 'child.	deutsch [dɔ͡ʏt͡ʃ], Kutsche [ˈkʊt͡ʃə]
v	w	w uttalas alltid som v i vatten.	Wasser
w	v	som svenska vatten	Kurve, Vase
x	ch	Om ch står efter en hård vokal eller diftongen au se ach-Laut. Det finns inga motsvarigheter i svenskan.	lachen [ˈlaxən]

Övriga bokstäver

grafem	fon (IPA)	beskrivning	exempel på tyskt ord
c	k, t͡s	Om c efterföljs av a, o, u eller en konsonant, uttalas det som k i Kalle. Om c efterföljs av e, i eller ä, uttalas det som ts i tsar	Coburg, Cicero, Claudia
x	ks	som i svenskan, till exempel x i xylofon	Xylophon, Max
y	y(ː), i(ː)	y kan uttalas antingen som tyskans i eller som tyskans ü. I ordet Handy måste det dock uttalas som i	Handy, Sylvia

Särskilda bokstavskombinationer

grafem	fon (IPA)	beskrivning	exempel på tyskt
ck	k	som i svenskan, till exempel ck i Nacka	Ecke
ph	f	som ett f i svenskan, till exempel f i filosofi	Philosophie
qu	kv	q efterföljs i tyskan alltid av ett u. qu uttalas som kv i kvittera	quittieren
sp	sp, ʃp	I början av ord (eller sammansättningsled) uttalas det schp, i övriga fall som i svenskan.	Wespe, Spiel
st	st, ʃp	I början av ord (eller sammansättningsled) uttalas det scht, i övriga fall som i svenskan.	düstern, Verstand, Stein

Källa:^[10]

Tyska skrivs med det latinska alfabetet^[11] med tilläggstecknen ä, ö, ü och ß. Dessa räknas som ae, oe, ue respektive ss i bokstavsordningen. Stavningen är relativt oregelbunden, bland annat till följd av starkt folkligt motstånd mot stavningsreformer. Bland annat 1996 års stavningsreform gav upphov till ett stort motstånd, främst på grund av ekonomiska skäl och att folk ansåg att det skulle bli förvirrande med ny stavning^[12].

Det tyska standardspråket har inte någon strikt regional anknytning, liknande Paris för franskan. Standardspråket (den "dialektfria" tyskan, högtyskan) kommer i stället från en utjämning av ett antal olika stavningsvarianter från 1500-, 1600- och 1700-talen. Normen för uttalet brukar regionalt bestämmas till Hannover, men detta är omstritt. De flesta med tyska som modersmål kan obehindrat prata standardspråket och gör så ofta i formella sammanhang, medan man bland vänner och familj antingen pratar standardtyska eller en regional dialekt, beroende på vilket som är ens modersmål. Speciellt i södra delen av det tyska språkområdet (södra Tyskland, Schweiz, Österrike) skiljer sig dialekterna avsevärt från standardspråket och en stor del av befolkningen (inklusive alla i det tysktalande Schweiz) talar dialekt som modersmål.

Lågtyska eller plattyska brukar, på grund av historia, släktskap, ordförråd och uttal, bland lingvister räknas till en annan undergrupp till västgermanska språk, tillsammans med nederländska.

• jiddisch
• lågtyska
• schweizertyska

• Tyskland (75 300 000^[13])
• Liechtenstein (29 000^[14])
• Österrike (7 500 000^[15])
• Schweiz (tillsammans med franska, italienska och rätoromanska; 4 640 000^[16])

(officiellt språk betyder att lagarna publiceras på tyska, invånare har rätt att kommunicera med myndigheterna på tyska, samt att ort- och gatunamn är på tyska)

• Italien (regionalt i Sydtyrolen, tillsammans med italienska; 225 000^[17])
• Belgien (tillsammans med franska och nederländska; 150 000^[18])
• Luxemburg (tillsammans med franska och luxemburgiska; 10 900^[19])
• Danmark (i Sønderjylland som officiellt minoritetsspråk^[20]; 25 900^[21] men inte officiellt i hela Danmark.)

I den gamla tyska kolonin Namibia var tyska mellan 1984 och 1990 tillsammans med engelska och afrikaans ett officiellt språk; det är dock fortfarande ett officiellt språk.

• Argentina
• Australien
• Brasilien
• Chile
• Estland
• Frankrike (Alsace)
• Kazakstan
• Lettland
• Litauen
• Mexiko
• Moldavien
• Namibia (se vidare Tyska språket i Namibia)
• Nederländerna
• Paraguay
• Polen (Pommern, Ostpreussen)
• Rumänien (Transsylvanien)
• Ryssland
• Tjeckien
• Slovakien
• Ukraina
• Ungern

• USA
• Kanada
• Brasilien

Tyska (standardtyska eller Hochdeutsch) studeras i många länder som främmande språk, främst i Europa. Majoriteten av studerande finns i Nederländerna, Skandinavien, Baltikum, Slovenien, Kroatien, Polen, Japan, Bosnien och Hercegovina, Schweiz, Serbien, Ungern, Montenegro och Nordmakedonien. Tyska är i många av dessa länder det första främmande språket i skolan. Även i före detta Sovjetunionen studeras mycket tyska. I länder som Frankrike och USA är många andra språk mer populära. Tyskt inflytande i Japan under 1800- och 1900-talet ledde till att tyska var det språk som användes i stället för latin inom den medicinska utbildningen, och tyska har också använts mycket inom den japanska rättsvetenskapen, eftersom stora delar av den japanska juridiken kopierades från tyska förebilder i slutet av 1800- och början av 1900-talet. I Sverige var tyska det första främmande språket i läroverken fram till det ersattes av engelska genom ett regeringsbeslut den 10 mars 1939,^[22] vilket var genomfört i hela Sverige den 26 augusti 1946.^[23] Det blev med införandet av enhetsskola (sedermera grundskola) 1950 frivilligt ämne från årskurs 7. Vissa skolor börjar efter 1994 redan i årskurs sex.

Det universitetsämne som ägnas åt vetenskapliga studier av det tyska språket och den tyska litteraturen (samt i icke-tysktalande länder även språkfärdighet) kallas internationellt för germanistik.

Enligt Global Reach (2004) var 6,9 procent av internetanvändarna tyskspråkiga.^[24][25] Enligt Netz-tipp (2002) var 7,7 procent av webbsidorna skrivna på tyska,^[26] vilket gjorde det till det näst största i den europeiska språkgruppen. De rapporterade även att 12 procent av Googles användare använde dess tyska gränssnitt.^[26]

Enligt både FUNREDES^[27] (1998) och Vilaweb^[28] (2000) var tyska det tredje populäraste språket använt av webbsidor, efter engelska och japanska.

• Lista över falska vänner/Tyska
• Lista över mest talade språk
• Deitsch/Pennsylvaniatyska

• Kühn, Ingrid; Lehker, Marianne, Deutsch in Europa : Muttersprache und Fremdsprache, Frankfurt am Main 2002
• Rydén, Kerstin; Wengse, Ingemar; Wistam, Anne-Louise, Modern tysk grammatik, Almqvist & Wiksell, Uppsala 2000
• Schunk, Gunther, Studienbuch zur Einführung in die deutsche Sprachwissenschaft : vom Laut zum Wort, Gunther Schunk, Würzburg 2002

• Tyska på Wikibooks.
  Böcker

v • r Europeiska unionens officiella språk Bulgariska · Danska · Engelska · Estniska · Finska · Franska · Grekiska · Iriska · Italienska · Kroatiska · Lettiska · Litauiska · Maltesiska · Nederländska · Polska · Portugisiska · Rumänska · Slovakiska · Slovenska · Spanska · Svenska · Tjeckiska · Tyska · Ungerska

Auktoritetsdata • LCCN: sh85054365 • GND: 4113292-0 • Libris XL: 31fhgjhm28n8njz Katalogiserade verk. Andra katalogiserade bidrag. • SUDOC: 027789829 • BNF: cb119756721 (data) • HDS: 011194 • NDL: 00561611 • NKC: ph115512